enpersika

Känslan när man känner att man är precis rätt i livet. Mannen med stort M som kom indundrandes med sin fina, underbara och helt fantastiska familj. Vände upp och ner på hela livet och världsbilden om livet. Hur de utstakade livsplanerna för framtiden helt plötsligt förändrades.

Lugnet som infinner sig bara av att tänka på en person och inse att vissa kvällar har jag turen att det sista jag ser är det ansiktet. Det första jag ser på morgonen är något fint vid min sida och bara av den känslan kommer det bli en bra dag.

Livet när det är som bäst och livspusslet är komplett. Tänk vilken tur att vi sprang på varandra den där gången. Och att min fina vän tyckte vi skulle vara fler och skrev om vår grillsession den där Aprilkvällen i skymningsljuset framför en sprakande brasa.

Fingrarna vet som inte egentligen vad de vill skriva men flyger ändå över tangentbordet i en rasande fart.

De senaste veckorna har varit fylld av en känslomässig och ekonomisk berg och dalbana. Det har varit tårar, svett, trötthet, besvikelser, bilköp, jobb och ännu mera jobb.

Är i byn och insuper lugnet som det ger mig. När det blir alldeles för känslomässigt och tokigt jobbigt tar jag "Nisse" våldskramar samtidigt som tårarna sprutar och finner ett lugn. "Nisse" är en nalle som Skruttinuttan fått av mig. Som i sin tur är från tiden med han som jag kallade för min Stjärna. Lugnet infinner sig inte pga av honom utan mer för att jag har sett vad den betyder för Skruttan. Hon är och kommer alltid vara mitt aLLt.. Det som får henne att vara glad och må bra får även mig att vara glad och må bra.

Fick i veckan ett brev av Skruttinuttan som fick mig att tänka till. Brevet började med "Hej faster! Varför jobbar du alltid!?" sen kom "Jag saknar dig!!" Sist stod det "Nästa gång jag kommer till ... så kan jag och du hoppa! Kram Skruttinuttan <3 Fasterhjärtat blöd inte lite. Det blöder helt hysteriskt tokigt mycket. Som jag älskar den ungen. Det bästa som finns är när det kryper in ett par isklabbar under täcket och en röst som säger "jag fryser om fötterna, kan du göra frukost åt mig" för att sen ropa "Prickikorv på ren ena och Nå annat på ren anra, typ ost blir bra" Jag är en sån där typiskt curlingfaster. Men det får man vara när man är faster, För vi gör för det mesta mest roliga saker tillsammans. Nu är det alldeles för längesedan som vi hade egen Faster-Skruttan tid.

Jag bävar för framtiden. För ser jag lite av henne nu så lär jag nog mindre av henne när hon blir äldre. Tonåren närmar sig skrämmande fort. Och just därför känns min medverkan i Norrskensteamet Vuxna på stan så viktigt. Jag vill att det ska finnas vuxna för henne och hennes kompisar som hon kan vända sig till om saker blir tokiga, mobilbatteriet tar slut, man vill hem, kompisarna har lämnat en i sticket, det är jobbigt hemma osv. osv. osv. Vi vuxna måste visa oss och ge ungdomarna en chans att komma till oss. Att Skruttan sen kanske inte kommer till mig kan jag lätt förstå. Men någon annan kanske kan vända sig till mig. Mitt motto är. Kan jag rädda EN ENDASTE från att hamna snett eller i dåligheter ställer jag upp. Med allt jag kan och har möjlighet till. Allt från att ragga runt i bilen på raggen till att de får följa med till byn på skoterhelg eller vad det nu än är.

Barnen/Ungdomarna är trots allt vår framtid och något som vi MÅSTE ta vara på och vara oförskämt rädda om.

Nu har nog fingrarna flugit fram färdigt för ikväll. Känner att jag saknat att "blogga" av mig. Vem vet kanske blir de bättring och som förr om dagarna dagligdags. Vem som nu skulle vara intresserad och nyfiken på mig och min "roliga vardag"

Lite nostalgi här på slutet. Som jag brukade avsluta på Lunar i ungdomens/tonårens dagar.

Forever and Always //MgS

Jag har just för en snart två månader sen blivit "moster" och om ett år eller två kommer jag bli moster igen. Den enda skillnaden mellan Ottan och det barnet kommer vara att det barnet är adopterat. Jag är så stolt över min syster och hennes man som orkar gå igenom det de går igenom. Trots våra frågor och ibland även dumma sårande kommentarer som kommer ur våra munnar utan att vi ens tänker på det. Inte för att vi vill såra utan för att vi inte vet bättre. Vi har inte varit i deras skor.

Många tycker säkert att vi inte ska säga något om saker vi inte vet något om men så är inte jag och Tigern. Vi säger, frågar, undrar. Inte för att vara elaka men för att få veta. För om vi inte gör det eller någon talar om för oss vad som är jobbigt och jobbiga klyschor. Hur ska vi då veta?? Vi har aldrig suttit i den sitsen att vi behöver öppna hela våra liv och berätta om ALLT för att kunna få bli föräldrar. Vi har aldrig behövt kämpa. Visa att vi är goda nog. Och för det sista gå igenom ivf utan resultat.

Klart det är lätt för oss att säga att det bara är att gå vidare...
Men det är det inte. Det gör lika ont i oss som i vår syster. Och nu i och med adoptionen är vi lika engagerade som vi var i Ottan och hennes födelse. Enda skillnaden nu är att vi kommer behöva vänta längre på vårt nya/nästa efterlängtade syskonbarn.

Att få vara en del av deras resa är för oss jättestort. Trots att vi bor 100 mil ifrån varandra vill vi veta vad som händer. För precis som när andra får se ultraljudsbilder kommer vi bli när vi får se första bilden på vårt syskonbarn. Det sitter inte i den biologiska delen eller blodet som en del säger. Det sitter i känslan...

...pirret i magen som vägrar ge med sig. Tyck vad ni vill, gör vad ni vill men jag vet vad jag vill ha. Och jag ska fan i mig få precis det jag vill ha. Och visar det sig att gräset inte var grönare på andra sidan så har jag åtminstone satsat, tordats och man kan faktiskt ångra sig. Men jag tror inte att det är så nu, jag tror att gräset faktiskt är grönare på andra sidan den här gången. Och om inte så låt mig få fantisera...

Den här appen är verkligen inte den bäst fungerande på min telefon...

Tydligen är det storm ute. Åtminstone här i Piteå. Ligger vaken och kan verkligen inte sova. Låter som att grenar slår mot rutan men inga grenar kan nå hit upp så logiskt sett är det vinden som skallrar.

Imorgon är det packning för hela slanten. Funderar även på att svänga förbi Umeå om det finns tid. Hälsa på några fina och känna lugnet. Kan ändå inte göra något fast här vid kusten. Hade jag fått välja hade jag varit hemma men det är inte alltid man kan få som man vill. Eller?
Ibland är det bara bita i det sura äpplet och anpassa sig efter alla andras linor?
Le och låtsas som ingenting... Ingenting ska minsann inte stoppa mig, mina tankar, drömmar eller förhoppningar. Imorgon är det dessutom Tapetletning på G, fondväggar får vara hur ute det vill. JAG ska tusan ta mig ha en ändå ;) Och till mina finaste vänner som tror på mig, litar på mig och ställer upp. Ni är bäst!