enpersika

I sommar kunde vi inte det. I sommar har vi fått se gräset växa sig högt, en släkt brolampa och rullgardinerna nerdragna. Tills nu. 

Det känns konstigt att sitta i Rogers hus och veta att det är mitt. Det känns konstigt att inte kunna fråga eller be honom om hjälp med sånt där som vi yngre inte kan nåt om ännu. Vi är som kalvar på grönbete på ängen för första gången. Han var den gamla tjuren som varit på ängen i många, många år många, många gånger. Han kunde allt om ängen varenda skavank och hur grönbetet på den skulle bli genom att titta på molnen, träden, gräset, fåglarna och hararna.

Vi står som tafatta tonåringar och undrar var vi ska börja. Tanken att springa och fråga Roger slår oss flera gånger om dan när vi försöker ställa oss på egna ben och få ordning i våra hus och stugor. 

Men det går inte. Det går inte för Roger är inte här. Roger är inte här för att Cancern tillslut efter många års kämpande tog över hans kropp. Tog över hans kropp och åt upp den sista drömmen om att kunna ta pension. Ta pension och flytta till sitt älskade Storberget. Sitt älskade Storberget, vårt älskade Storberget. 

Det känns konstigt att sitta i Rogers hus och veta att det är mitt. Ska försöka förvalta det väl. Släktens familjehem. Min morfars och Rogers pappas föräldrarhem. Det var här det började. Utan det här vore inte vi vi och släkten hade inte funnits. Jag ska förvalta det väl. Fjärde generationen efter Johan som tar över markerna från våra förfäder.

Tack för allt Roger! Och kom ihåg. Ska vi spöka med och för varandra gör vi det snällt, vi har en deal. Okej?!