Jag ska bli Moster. Igen <3
Jag har just för en snart två månader sen blivit "moster" och om ett år eller två kommer jag bli moster igen. Den enda skillnaden mellan Ottan och det barnet kommer vara att det barnet är adopterat. Jag är så stolt över min syster och hennes man som orkar gå igenom det de går igenom. Trots våra frågor och ibland även dumma sårande kommentarer som kommer ur våra munnar utan att vi ens tänker på det. Inte för att vi vill såra utan för att vi inte vet bättre. Vi har inte varit i deras skor.
Många tycker säkert att vi inte ska säga något om saker vi inte vet något om men så är inte jag och Tigern. Vi säger, frågar, undrar. Inte för att vara elaka men för att få veta. För om vi inte gör det eller någon talar om för oss vad som är jobbigt och jobbiga klyschor. Hur ska vi då veta?? Vi har aldrig suttit i den sitsen att vi behöver öppna hela våra liv och berätta om ALLT för att kunna få bli föräldrar. Vi har aldrig behövt kämpa. Visa att vi är goda nog. Och för det sista gå igenom ivf utan resultat.
Klart det är lätt för oss att säga att det bara är att gå vidare...
Men det är det inte. Det gör lika ont i oss som i vår syster. Och nu i och med adoptionen är vi lika engagerade som vi var i Ottan och hennes födelse. Enda skillnaden nu är att vi kommer behöva vänta längre på vårt nya/nästa efterlängtade syskonbarn.
Att få vara en del av deras resa är för oss jättestort. Trots att vi bor 100 mil ifrån varandra vill vi veta vad som händer. För precis som när andra får se ultraljudsbilder kommer vi bli när vi får se första bilden på vårt syskonbarn. Det sitter inte i den biologiska delen eller blodet som en del säger. Det sitter i känslan...
<3